E s t e r i i

   Ditt liv- vårt ansvar

Lilla Alan, jag kan inte sluta titta på bilden med tårar för att i nästa sekund tro att jag ser dig hoppa upp och springa iväg med dina små söta skor. Skor som du säkert var så stolt över och där någon hade hjälpt dig att få på dem ordentligt innan ni gav er iväg för de ser ut att sitta på rätt fot lilla vän:) Du hoppade säkert i båten med ett barns förväntan och spänning så länge de dina var med dig och gav dig trygghet. 

Jag orkar inte ens tänka på vad du och din familj fick känna där ute, jag vill lindra din pappas sorg och viska åt din mamma.. allt ordnade sig lilla mamma för dig och din bror,  för jag kan bara närma mig känslan de hade därute på väg mot friheten..

Men jag kan inte ljuga och vi får inte blunda. Vi måste låta allt få en mening för din familjs skull men lika mycket för hela mänskligheten.  Mot det hemska som växer runt och inom oss.

Bilden av dig för inte glömmas . Om jag kunde bestämma skulle jag vilja trycka in bilden i alla oss vuxna och be den stanna där för evigt så vi delar det vidare,  generation efter generation.

Jag vill ge alla värdens hav en våg av dig Alan.  Låta en ny Alanvåg strömma fram med frihet och kärlek i hela världen.. Låta din mammas rop efter er där ute inte vara förgäves utan låta hennes röst bli en viskning av kärlek i varje vindpust vi känner..

Tack lilla lilla du, som blev allas väckarklocka, låt den klockan ticka för evigt..

Ditt lilla liv Aylan, så kort, så tragiskt och så vackert.. Må din papppa orka gå vidare. Och lilla mamma.. från mitt eget modershjärta smeker jag din kind och vill bara säga att du gjorde allt du kunde för de dina, du får vila ut nu med de dina,  det vackraste du hade tog livet ifrån dig och du med dem,  men en hel värld såg det och det ligger nu på allas ansvar att göra något gott av det 

// Mamma Esterii