E s t e r i i

Är du kär i min man? Den frågan fick jag per telefon för en lång tid sedan..En annans mans kvinna ringde. Jag mådde inte bra då och hade nog nyss kommit hem från sjukhuset..Tystnad uppstod, vad sjutton skulle jag svara på det? -Nej jag tror inte det fick jag snabbt hasplat ur mig åt henne och kände väl då att jag halvljög.. Idag vet jag bättre, jag trodde det kära fru men det var en  annan känsla, han var den enda räddningen (trodde jag då) vilket gjorde att jag var beredd att ta emot allt och ge allt för att må bättre, hitta friheten och orka med en skilsmässa. Jag var i beroendeställning, det ordet har jag lärt mig nu.. Det kändes som han skulle rädda mig, göra mig fri och skydda mig från all ohälsa i evigheternas evighet.. Tyvärr utsåg han sig som ledare i sin grupp för mitt bästa när han borde lämnat mig. Jag ville byta ut honom många gånger för jag visste att det var fel. Jag försökte några gånger och föröskte få honom till det, och till slut efter år! och när det mesta ändå var över, fick JAG fixa någon annan...

 

Han gick över gränsen för att hjälpa mig och jag gick för långt för att bli räddad, men nej jag är inte lika skyldig som honom och det måste jag fortfarande säga åt mig själv då och då.. Men varför gubbbstrutt gjorde du så? Du borde vetat bätte, du var ju min vårdare!!  Hur tänkte du? Jag har tigit sedan dess för alla andras skull, mest för din familjs skull och ert liv. Men en sak ska du veta farbror medicin, du var nog mer förtjust i mig än jag var i dig, men var det förälskelse, var det min ungdom, min utstrålning eller var du bara gubbsjuk? När det kom till kritan var du svagare än mig, så mycket fegare än mig trots att du annars var så tuff utåt. Jag utsattes för en enorm prövning då bredvid min kamp för sjukdomen psykisk ohälsa som för första gångerna blommade ut ordentligt.. Hur skulle jag hantera alla dessa känslor. Jag höll på kvävas av all tystnad, ja,  av hela situationen.  Du tänker nog att jag också är skyldig, och JA!, jag säger ju att jag står för det isåfall. Du stod inte för vad du gjort.. Du smet undan och klarade dig. Jag är ännu sjuk och kämpar på c. 20 år senare, men jag tror att jag någonstans är friare än du? Eller? Jag känner mig så elak när jag skriver detta och säger högt till mig själv, - varför dra upp gammal skit Esterii ? Jo,  därför att den blir ny varje gång jag ser dig och jag såg dig i veckan. Slutligen vill jag säga åt alla människor som känt sig utnyttjade på något sätt, stort eller litet,  skäms aldrig,  det var inte ditt fel och om så behövs, anmäl det..  Förlåt, men jag kunde inte vara tyst längre fast det inte är så lätt att säga allt i en liten kommun som min. Men,  jag är en mogen dam idag och känner mig skyldig att 20 år senare ge mig själv, denna unga kvinnan kredit för sin styrka då och nu,  men såklart också för att få säga åt honom -Hur du än tänkte och kanske utan onda avsikter så gjorde du fel mot mig..Så fel.. Jag fick betala det högsta priset...då :)    

Ni som läser, tyck inte synd om mig, det är jag så bra på göra själv:) Detta är bara en del av mitt liv.. Alla har vi våra minnen, men vi kan lära oss av varandra, kanske:) //Esterii