E s t e r i i

 

Två bilder från samma timme i Luleå. Jag. Mitt liv. Just nu är det jobbig tid för mig, men jag vill att "the show must go on".. Jag är på gränsen till kollaps om jag ska vara helt ärlig  och nära att vara tvungen att trycka på pausaknappen.. Min hjärna är så slut att också hela kroppen skriker. Jag kämpar emot. Ingen ser vilket kaos mitt inre är.. Jo vissa förstås och andra tror att det mesta jag säger eller gör just nu beror på att jag mår sämre. Men så är det inte, jag skyller inget jag gör eller säger på sjukdomen, däremot tar den kraft av mig och gör mig så slut men det har den gjort i 30 år,  ibland mer och ibland mindre. Däremot påverkas ju alltid de jag lever med av min psykiska ohälsa. Men jag försöker säga åt mina döttrar, det är mammas sjukdom, inte eran:) För de kan inte leva och känna som mig, jag vill att de ska busa, vara glada/ledsna utan att veta hur jag mår. För dem är jag mamma först, men såklart ser de min sjukdom också. Lättare sagt än gjort,  men jag försöker tänka på de som lever med kärringen. För att leva med någon som är sjuk, det är prövande och jag är tacksam att jag har den insikten, och tacksam för de som lever bredvid  min sjukdom.. Mig, att vilja vara med mig, det är en helt annan potatis.. Mig ska man vilja vara med..  //Esterii